Jag vill lära mej buktala. Så jag kan utbrista saker som "åh vännen, hoppas dethär året är tid nog för att du ska fatta att du ingen begåvning besitter" i skolateljen bland allas åstadkommelser (och tillkortakommanden.)

Den högra bygeln i min behå gick itu (you'll know it when it happens, typ "vad fan är det som sticker!?"). Om det ändå hade med ökad tiss-storlek att göra.

Club 18. Namnger man sin krog så må man vara sjukt säker på att just adertonåringarna på orten ska va klientel nog. För, är du ens 20 eller godforbid 35 känns det fan inte sexigt att berätta vart man ska.

Men, det var billigt. Aldrig har jag blivit så full på ynka tjugulappen.

Första teckneuppgiften vi fick var att rita av ett stilleben per kol. Jag tecknade tills fingrarna trillade av och hatade resultatet (kol duger inte till att grilla med, och inte till att teckna med heller.) Det var således med grymma prestationskrav jag struttade iväg till Raseborgs slott idagmorse. Men bra blir det, trots att contékritor är fittiga de med!

Bildbevis kmr under veckan, nyss hemkommen från ateljén är jag så slut i huvudet att sängen och Strimppes Röda rummet kallar.

Misären fortsätter, naturligtvis. Ett litet syfte att leva för uppenbarade sej ändå idag: jag ska arbeta arslet av mej, minst ett av mina verk ska tammefan ingå i VNFs utställning i Sanomatalo!

Sedan kan jag lägga mej ner och dö. Eller åtminstone hmpfa lite ljudligare åt de andra studerandenas stuff.

Fattig är jag, men konstnärsskapets trovärdighet faller på tobakslöshet.

Ändock närmade sej mej en av tonåringarna idag. "Uuuh, din tatska" and all that shit, sedan ville hon veta vilken konstskola jag går i? Hon hade tydligen beundrat mej på avstånd vid inträdesprovet och tänkt att jag minst är andraårsstuderande nånstans.

Nå thanks doll, vad sa du du hette?

- Sandra Svartström, mycket motvillig Karisbo.

Mitt nya liv börjar inte bra. Kämppisen tog nedrebunkkan (fatta, högsängar!?) OCH det bättre skrivbordet. Dvs. det framför fönstret, med den enda lampan.

I övrigt är jag sämre på smalltalk än jag trodde, och har redan gett upp jeansen för att svassa runt i idel collegetyg.

Till och med min hypofys (kanske det bara är den radikalt minskade närvaron av testosteron?) gör sitt bästa för att fördjupa den redan ack så befintliga misären. Hur ska jag lyckas förföra mitt redan utvalda reboundfuck med ansiktet fullt av finnar?

Jag som knappt har pormaskar. Nu har jag dessutom herpes. Utanför läppen.


Edit [Utanför läppen betyder strax nedanför nederläppen, men inte längre ner än så ju. Härregud.]

Herr E kikar över min axel:

- Vah, vilken pizzeria söker du jobb på? Inte dendär utlänningsopererade va?
- Spelar det någon roll?
- Jag tror bara inte det är vidare bra.
- SPELAR DET NÅGON ROLL!? Jag ska dela rum och bo i jävla Karis!
- Ja, om det är det du vill så..
- Jag vill inte!
- Men du behöver inte stressa iväg, och det (ekonomin) ordnar sej nog. Jag har inte kastat ut dej.
- Du valde åt mej.

LIIIP. Jag kommer ändå inte få jobbet, jag bara vet det. Om inte annat så för att min handled är tatuerad. Som att jag vill jobba åt någon som inte accepterar bläck anyway.