Jag vill fråga henne med kroppen, men är i förlamande grad rädd att hon ska svara med ord som jag inte vill höra.

I söndagst gick jag ensam omkring i Helsingforsiskt mörker och tänkte att när gula löv på svart glänsande asfalt i blått ljussken känns som det vackraste man sett och man undrar varför löven alls någonsin är någon annanstans än nere på trottoaren, då har man det bra.

Torsdagen den 11 augusti klockan 15 på eftermiddagen fann jag min tvillingsyster kall och stel vid egen hand.

Man får beklaga sorgen, förlusten och rent konkret det jag sett. Man får däremot inte disrespektera min tvillings beslut. Eller säga åt mej att jag måste prata, inte får vara ensam, ska ta emot läkemedel eller förvänta sej att jag ska lyssna på vad du där annat har på hjärtat överhuvudtaget. Jag önskade mej ett reaktionsschema men något sådant fanns inte, så jag fabulerar ett eget.

Tvillingen mådde dåligt mer än halva livet, nu gör hon det inte längre. Jag saknar henne oerhört, är tacksam för alla lärdomar hon hämtade mej och nu unnar jag henne hennes frid.

Jag är inte försvunnen. Min lust att bjuda på mej själv är däremot det. I längden blir det så, när man ger och ger och ger men inget får.

Tillvaro sans postadress fortsätter och anhalt lillasyster på nämnda resas rutt är nådd. Sömn intas (nog tacksamt!) i vad som närmast kan kallas en garderob, med allvärldns förbud och restriktioner på rekreation som vistelsevillkor. Hur överlever jag? Genom att hänga scarfar istf. gardin i fönstret, förstås. Och lyssna på dubstep, blunda rynkframkallande hårt och vips befinner jag mej plötsligt nästan hemma i komahotellet.

Preppet är ändå sekundärt, ska medges, det är de välbekanta hostattackerna från en ökänd grannlägenhet som bär illusionen.