Det enda förvåningsmaterialet är tidpunkten

Jag beklagar förlusten, ur djupet av både hjärta och själ. Micaela

Herregud Sandra. Jag tar så oerhört mycket del av sorgen, fast de orden troligen inte hjälper överhuvudtaget. Du vet var jag finns om du vill något, vad som helst. Puss.

Jag beklagar din och er sorg, kan inte ens börja förstå. Världnes alla tankar! Karin

Jag vill säga åt dig alla dom där rätta ordena.

Sandra, jag beklagar sorgen. Tänker på dig, kram!

Jag beklagar något oerhört fina Hallonet. En av mina systrar dog för sex år sedan av sviterna av ett självmordsförsök, och även om det är sorgligt så tror jag också att hon har det bättre nu. Närhelst du behöver någon. Puss.

Jag tar del i sorgen. Kram.

Jag beklagar verkligen sorgen. Själv har jag bara bra minnen. Kram

KRAM!

Jag beglagar något oerhört. Kan inte närapå begripa sorgen du och din familj känner. Jag ger mitt stöd och önskar er all styrka!

Beklagar sorgen.

Beklagar. Ledsamt som bara den att unga människor ser världen så mörk innan de ens upplevt en bråkdel av den.

Voi *, hade inte hört.. Beklagar. =(

Beklagar sorgen!

Beklagar sorgen! KRAM! Hon har det bra nu.

Beklagar!

Hjärta. Styrka. Kram. Jag är ledsen över sorgen. Och du har rätt i det du säger. Att låta vila i frid, på alla sätt.

Beklagar å det djupaste sorgen. Och behov av ensamhet efter dylikt tycker jag är hälsosamt. Sänder varma tankar åt ditt håll.

Jag beklagar å det djupaste och önskar frid, till din syster och till er som är kvar. kramar, anna

Klart att det som skett är ledsamt men om du fastnar i sorgen så kommer du aldrig vidare i ditt eget liv heller. Det är därför det är bra att prata med någon om det som skett. Det gör inte en människa svag att hon delar med sig av det som skett och berättar om sorgen. Du har ett starkt defensivt skal men om du släpper det så kanske du blir positivt överraskad över att allt behöver du inte bära upp själv.

Liisa: du har helt klart inte drabbats av STORSORG och fått höra en massa ypperliga tips för copandet, för då skulle du inte säga nåt såntdär. Alls, eller närapå. Jag ångrar så satan, riktigt otroligt jävla mycket, att jag lät mej ledas av folk dagarna efter den elfte då jag var sällsynt viljelös. "Du får inte vara ensam" var lätt att lyda, typ det enda rådet jag tog och antagligen det mest idiotiska - för sorg är kanske det mest personliga som finns och det är nog just precis med sej själv man ska diskutera den INNAN man lyssnar på någon annan. Som, när vi tänker efter lite, faktiskt inte kan veta vad den talar om iom att sorgen efter dödsfall tonges av relationen den döda och den sörjande hade till varandra - en relation som ingen annan på riktigt har insikt i, och därför inte heller vet hur sorgen ser ut, och därför fan inte ska komma med banala bot som mottagaren kanske inte är i stånd att överväga och som kanske (troligen!) bara förvirrar. Då jag ids och lyckas uppbåda tillräcklig koncentration ska jag berätta för er om skammens andel i sorg, för den är inte liten - och den skapas långt av "hjälpande medmänniskor."

Nå, vet inte vad du klassar som stor sorg, jag har misst ett barn. Utan människor runt mej skulle jag inte ha klarat mej. Ledsen om jag bidrog till ökad angst, det var inte min mening.

Hur kan skammen skapas av hjälpande medmänniskor? Skammen finns inom dej själv och bottnar i den relation du haft med den avlidne.

Lånat från en annan blogg;Själv känner jag återkommande skamkänslor för saker jag inte gjort, saker jag borde ha gjort. Men också för saker jag gör i smyg och själv inte tycker att jag skulle göra. Det ger skam, det ger skuld även om det inte leder till ett dåligt samvete. Skam är känslor som vi har svårt att hantera, har svårt att bli av med och har svårt att komma över.

Jag tänker på dig. Kram.

Tack Micaela, Catzo, Karin, Tubbs, Johanna, Lintsi, Julle, Karin, Micke, Vane, Hanski, Emme (fast jag inte godkänner kommentaren i sin helhet), Kristian, Sabina, Emma, Catti, Pimples, Melinda, Anna, Liisa. Och Liisa.. Behandla andra som du själv vill bli behandlad? Jag skulle inte uttala mej som du gjorde, säga "check it, sånhär är du och såhär ska du göra" och dylikt vill jag inte höra - aldär aldär under en rubrik och inlägg som dethär! Men, beklagar din sorg också. Tubbs! Mäyritänollatäällätaas, koncentrerad på favoritämnet vitutus :D

Ja! Du är saknad!

Du kräver att andra ska förstå dej och din sorg som är sååå stor att den äger hela världens sorger. Du kommer att bli häpen vad livet har att bjuda på. Jag tycker inte att jag förtjänat ditt påhopp då jag helt seriöst skrev det jag gjorde. Du hade möljighet att be om ursäkt men det gjorde du inte heller. Vad är du rädd för?

Ingen sorg är den andra lik.

Beklagar sorgen!

Jag är mycket mycket mycket medveten om att jag tog en risk då jag skrev dethär inlägget, risken att utsättas för folkvettslöst folks ogenomtänkta ord. Såna kom, jag är inte förvånad. Är du Liisa som läsare förvånad över att få svar på tal? Du sa att du förlorat ett barn, då är det fan extra oförlåtligt att du brer omkring dej "sanningar" om sorgfixning. Vad som funkat för dej är inte rätt för alla andra. Att du helt tydligt inte fattat detta utan knallar omkring och tror på universalsorg satte tonen för min svarskommentar; som du uttalade dej kunde jag verkligen inte föreställa mej att du hade någon motsvarande erfarenhet. Jag ber om ursäkt för att jag inte såg ödet bakom orden, jag kunde helt enkelt inte knyta ihop.

Du är ju inte riktigt klok. Inte förväntar jag mej att du ska se "ödet bakom orden". Men kan du förklara varför du äger rätten att kritisera alltid fast du inte heller vet ett satans dyft vad som ligger bakom??? När jag riktar mej till dej så är det folkvettslöst men när du häller skit över andra så får du göra det hur mycket som hellst. Jag skriver detta mycket medveten om att man i vårt land inte ska få kritisera den som mist sin anhöriga. Du ska inte tro så mycket, ibland öppnas vyerna genom att lyssna.

Check it; man får berätta åt folk hur de ska behandla en. Det är rentav att rekommendera.